jag hör hur jag sjunger tyst för mig själv...
Varför gör jag så här mot mig själv igen? Hur destruktiv är jag? Eller är det just det jag inte är? Är det min avsaknad av självdestruktivitet och min överfyllda naivitet som gör det här mot mig? Jag vet inte om jag vill veta. Spelar det någon roll? Det är lika mycket vatten om det är halvfullt eller halvtomt.
Att få veta att han bryr sig. Så glad som jag blev. Jag har velat höra det från en person tidigare, det tog 5 år innan jag insåg att det aldrig skulle hända, men nu, efter typ 2 månader får jag höra det. Inte direkt från honom till mig. Men från en pålitlig men tvivelaktig källa. Det enda jag ville höra egentligen. Men det gjorde ju allting jobbigt.
Det är ju jag som blir kär för fort, det är ju jag som är liten och oförstående. And I’m not supposed to know what real love will be lik,.so I’ve been told. Men fuck that.
Vem skulle tycka om mig så? Låter så jävla martyriskt, jag vet, men varför skulle Han se mig så?
Jag ska flytta trettio mil härifrån. Och en vecka efter att det allra värsta händer, träffar jag bland det bästa som hänt. Men kan det någonsin bli något annat än en verklighetsflykt? Kollar på sex and the city...när carrie har sin affär med Big och han säger att han ska skilja sig för deras skull. Och hennes enda fråga är: men finns du och jag till vardags? Utan vinglaset, när solen skiner utomhus, kommer vi att finnas då? Är det värt att tänka så långt? Spelar det någon roll om det är värt det?
That’s where my reason stops and something else commes in, I kow it does’nt make sense, but still…
Nu går jag ner till soffan och lyssnar på thåström. Kärlek är tydligen för dom som har tur. Och med tanke på vilket år jag haft är jag inte en av dom.
