att höra hemma.
Jag har haft min adress i malmö ett år ungefär. Min post går hit. På facebook bredvid home port, ja, jag har det inställt på piratengelska, står det –malmö.
Men om jag bor här? Första gången jag kände mig riktigt hemma här va i oktober förra året. Det var en perfekt höstdag, träden brann i vackra färger, och precis när min kompis satte sig på tåget mot växjö började solen gå ner. Jag gick hem, för jag hae nyss lärt mig hitta. I vanliga fall resulterar mitt dåliga lokalsinne i att jag lär mig hur bussarna går eller har taxi på genvägsknappen i telefonen. Men just denna ljumma höstdag promenerade jag, jag gick längs med kanalen, tog vägen över lilla torg genom gamla stan, såg solen glittra i fönstrena på stadsbiblioteket, och då ungefär infann sig känslan.
Hemma.
Här är hemma nu.
Men det går i perioder. Ibland är jag frustrerad på att staden är överallt. Saknar skogen och att kunna gå och köpa mjölk utan att ens ta på sig skor eller kamma håret. Men malmöstad är överallt. Unga, snygga människor som allihopa är häftigare än jag. De sitter säkert hemma och lever på sin konst och havregryn. Jag tittar på sex and the city, äter choklad och blänger ut genomfönstret på folk. Åh. Söndagar kan ju dra åt helvete.
När det regnar och blåser. Som det nästan alltid gör. Då blir det hemma igen. Då kan man titta på folk runtomkring sig och skapa en gemensam folkfront mot varmfronten som just gjorde att min hatt blåste av mitt på övergångsstället. Sånt som bara händer i tecknad film. Och i mitt liv uppenbarligen.
Jag tycker om Malmö. För det mesta. Händer alltid något kul. Ska bara få csn att räcka både till föreställningen och ölen efteråt. Det löser sig. Det gör ofta det.
Malmö för mig är föreställning på victoriateatern följt av pingismatcher och att lösa alla världsproblemen sittandes på taket tills solen går upp,
malmö är Oslipat varannan onsdag. öl på far i hatten, hallonmojitos på debaser och rödvin på balkongen lyssnandes på C-J vallgren.
Det är hemma.
