I saw here from there.

 

 Det här med ensamheten...egentligen är jag inte ensam. det vet jag. så låt mig omformulera. det här med att stå utanför tvåsamheten. jag ägnar mig inte åt det. jag är, när jag är vid mina sinnens fulla bruk, inte intreserad av det. jag vill inte vara ena hälften av relation som bygger på ägande.

Relationer som går sönder om nån ligger med någon annan. sex har välk fan inget med kärlek att göra?

inte nödvändigtvis.

men det är det man ska tycka. det är det allt går ut på. BLI INTE LÄMNAD! GÖR INTE FEL! spela efter reglerna. annars...ja..annars vadå? rött kort?

därför spelar jag mina matcher från avbytarbänken. jag gör korta gästspel i folks liv tills dom får ordning på det och inser att jag är lite för krävande, lite för intensiv och otillräcklig. och det gör mig inget. 

förens någon berättar för mig att jag borde bli ledsen. ibland är det vänner, oftast är det tv eller filmer. 

för EGENTLIGEN är det ju tvåsamheten man är ute efter. hur starka och tuffa karaktärer än är och behöver visst inte nån så slutar det alltid med insikten om att hen är lyckligare i RÄTT persons armar. det är alltid det det handlar om. rätt person. jag har bara inte träffat hen. men när jag gör det kommer alla dessa tankar försvinna...så sägs det.

 

Så. nu sitter jag här och är ledsen. ensammast i universum och vill bara ha någon som håller om mig. va fan. 

DÄR SER DU DET ÄR TVÅSAMHET DU VILL HA!HA!

nej. det är trygghet och sällskap. det har ingenting med tvåsamhet att göra. men alla i min omgivning parar ihop sig, och då blir jag den tredje, exkluderade partnern. kompisen som folk kommer ihåg att bjuda med ibland. ta inte det här fel nu. detta inlägget handlar inte om hur dåliga mina kompisar är på att inkludera mig. det kan jag skriva om en annan gång. den här gången handlar det om att vara en. en person. med en omgivning som hela tiden är uppdelad i två. när folk är ihop vill dom ju ha tid för sig själva. och jag fattar det. men jag är så otroligt rädd för alla former av exklusivitet. det skrämmer mig in i själen.

inte rätt musiksmak. inte rätt kläder. inte rätt åsikt. inte rätt partner. inte rätt syn på relationer. inte rätt ålder.

 

Jag har aldrig varit en naturlig del av ett kompisgäng. de jag klassar som mina bästa kompisar tål inte varandra och med glömmer bort att hälsa på när dom är i stan. och. ja. det gör mig ledsen. dom har roligare utan mig.

för jag vet att jag är prydlig, organisations-Hitler och lite feg. jag vet det.

 

Tilläggas bör att jag älskar dom. över allt annat. och jag säger inte att jag är perfekt. absolut inte. som sagt. I can be a buzz-kill. men...ändå.

 

nej. jag vet inte.

 

Jag vill ha en sådan sommar folk skriver visor om. Jag vill vara kär i nån en stund och gå promenader, åka och bada och äta glass. Jag vill åka nånstans med mina polare och äventyra! men dom gör det så bra själva. eller skaffar partners och då, även om man får vara med, så kommer det massa inslag som bara dyker upp när par är inblandade.

 

jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här. jag vet bara att jag behövde säga det.

ingen bör känna sig träffad.