I saw here from there.

Det är så jag lägger upp det. förknippa känslor med refränger, att cykla till stallet med långa solon och att gå till skolan med gitarrplock.

Det är oundvikligt att minnas känslan av att gå till skolan på högstadiet när jag lyssnar på Söndermarken sittandes på balkongen med en kopp the.

Eller att minnas känslan av evig lycka och att det är hur långt som helst till den molnfria himlen när cesars palace drar igång det burkiga gitarrljudet i jerk it out och minnen från ön, juanne med gitarren och lösningen på alla världsproblem.

Att vara sjukt förbannad och inte veta varför, på vad eller hur man ska lösa det. tack Thåström för alltid rött alltid rätt.

Att ackompanjera livet med musik är för mig det naturligaste som finns. Jag har alltid musik i bakgrunden. Kan relatera ögonblick, sommarnätter och hela vinterhalvår med skivor och artister. Det gör mitt minne starkare.

Övergångar, tonfall och ord som låser ögonblicket och sparar det i just den låten för alltid. Och när man vill kan man plocka fram det.

Vissa låtar är starkare än andra. Och att relatera musik till ögonblick kan ibland resultera i att man får lära sig att vissa låtar kommer man aldrig kunna lyssna på igen utan att minnas något jobbigt eller att tänka på en person man kanske helst vill glömma.

Men för det mest förstärker det något vackert!

Festivalminnen, kompisar och fester. Jag kan lägga ändlösa timmar på en bra spellista. Helst ska det inte märkas…när ingen kommenterar musiken, då har jag lyckats! När musiken känns som en lika naturlig del som vinglaset eller glassen :)

2009 var det christian kjellvander som spelades dygnet runt oktober till februari när jag va hemma själv i mitt lilla hyrda rum där det brann värmeljus i varenda hörn.

Våren 2005 tillhörde lars winnerbäck, och att vara ute hela nätterna och vara kär i kärleken och titta på stjärnorna i parken.

Den musik jag tenderar att lyssna på behandlar tid nostalgiskt. Minns hur det var när man brann för något, när kärleken var vacker och man längtade bort. Allt är skrivet i dåtid. Men det är väl så textförfattande fungerar och det är då det blir som bäst tror jag. Att få perspektiv på tillvaron.

Det har resulterat lite i att jag har haft ett nostalgiskt förhållande till mitt liv sen jag var 13 år ungefär…och har pratat om min högstadietid som om det var 25 år sedan sen jag gick på gymnasiet…

Sen finns det musik som alltid är.

The Ark finns alltid när jag behöver det.

Och varje kväll, av någon konstig anledning, lyssnar jag på andra skivan av Pink Floyds the wall.

Musik hjälper till att skapa minnen. Det finns redan digitala fotoramar, jag tror inte steget är långt till att lägga till ett soundtrack för att göra minnena större och sannare.

Vad är bilder från Hultsfred -08 utan Wolfmother? eller från min systers student utan pinsam stureplanselectro?

Men framförallt, vad är framtida minnen utan nutida musik? Att bestämma vilka låtar som ska spelas när man gifter sig, fyller 50 eller blir begravd. Min framtid är redan förutbestämd med min nutids musik. Och det förändras i takt med allt annat.

Men en sak som är säkert är att det kommer spelas musik.

Och jag kommer fortsätta att nynna med i mina minnen.

Jag har haft min adress i malmö ett år ungefär. Min post går hit. På facebook bredvid home port, ja, jag har det inställt på piratengelska, står det –malmö.

Men om jag bor här? Första gången jag kände mig riktigt hemma här va i oktober förra året. Det var en perfekt höstdag, träden brann i vackra färger, och precis när min kompis satte sig på tåget mot växjö började solen gå ner. Jag gick hem, för jag hae nyss lärt mig hitta. I vanliga fall resulterar mitt dåliga lokalsinne i att jag lär mig hur bussarna går eller har taxi på genvägsknappen i telefonen. Men just denna ljumma höstdag promenerade jag, jag gick längs med kanalen, tog vägen över lilla torg genom gamla stan,  såg solen glittra i fönstrena på stadsbiblioteket, och då ungefär infann sig känslan.

Hemma.

Här är hemma nu.

Men det går i perioder. Ibland är jag frustrerad på att staden är överallt. Saknar skogen och att kunna gå och köpa mjölk utan att ens ta på sig skor eller kamma håret. Men malmöstad är överallt. Unga, snygga människor som allihopa är häftigare än jag. De sitter säkert hemma och lever på sin konst och havregryn. Jag tittar på sex and the city, äter choklad och blänger ut genomfönstret på folk. Åh. Söndagar kan ju dra åt helvete.

När det regnar och blåser. Som det nästan alltid gör. Då blir det hemma igen. Då kan man titta på folk runtomkring sig och skapa en gemensam folkfront mot varmfronten som just gjorde att min hatt blåste av mitt på övergångsstället. Sånt som bara händer i tecknad film. Och i mitt liv uppenbarligen.

Jag tycker om Malmö. För det mesta. Händer alltid något kul. Ska bara få csn att räcka både till föreställningen och ölen efteråt. Det löser sig. Det gör ofta det.

Malmö för mig är föreställning på victoriateatern följt av pingismatcher och att lösa alla världsproblemen sittandes på taket tills solen går upp,

malmö är Oslipat varannan onsdag. öl på far i hatten, hallonmojitos på debaser och rödvin på balkongen lyssnandes på  C-J vallgren.

Det är hemma.

När känsla infinner sig, vare sig det är känslan för att gå en promenad, se en viss film eller känslan av att längta långt långt bort så finns det en låt till det i mitt liv.

Det är så jag lägger upp det. förknippa känslor med refränger, att cykla till stallet med långa solon och att gå till skolan med gitarrplock.

Det är oundvikligt att minnas känslan av att gå till skolan på högstadiet när jag lyssnar på Söndermarken sittandes på balkongen med en kopp the.

Eller att minnas känslan av evig lycka och att det är hur långt som helst till den molnfria himlen när cesars palace drar igång det burkiga gitarrljudet i jerk it out och minnen från ön, juanne med gitarren och lösningen på alla världsproblem.

Att vara sjukt förbannad och inte veta varför, på vad eller hur man ska lösa det. tack Thåström för alltid rött alltid rätt.

Att ackompanjera livet med musik är för mig det naturligaste som finns. Jag har alltid musik i bakgrunden. Kan relatera ögonblick, sommarnätter och hela vinterhalvår med skivor och artister. Det gör mitt minne starkare.

Övergångar, tonfall och ord som låser ögonblicket och sparar det i just den låten för alltid. Och när man vill kan man plocka fram det.

Vissa låtar är starkare än andra. Och att relatera musik till ögonblick kan ibland resultera i att man får lära sig att vissa låtar kommer man aldrig kunna lyssna på igen utan att minnas något jobbigt eller att tänka på en person man kanske helst vill glömma.

Men för det mest förstärker det något vackert!

Festivalminnen, kompisar och fester. Jag kan lägga ändlösa timmar på en bra spellista. Helst ska det inte märkas…när ingen kommenterar musiken, då har jag lyckats! När musiken känns som en lika naturlig del som vinglaset eller glassen :)

2009 var det christian kjellvander som spelades dygnet runt oktober till februari när jag va hemma själv i mitt lilla hyrda rum där det brann värmeljus i varenda hörn.

Våren 2005 tillhörde lars winnerbäck, och att vara ute hela nätterna och vara kär i kärleken och titta på stjärnorna i parken.

Den musik jag tenderar att lyssna på behandlar tid nostalgiskt. Minns hur det var när man brann för något, när kärleken var vacker och man längtade bort. Allt är skrivet i dåtid. Men det är väl så textförfattande fungerar och det är då det blir som bäst tror jag. Att få perspektiv på tillvaron.

Det har resulterat lite i att jag har haft ett nostalgiskt förhållande till mitt liv sen jag var 13 år ungefär…och har pratat om min högstadietid som om det var 25 år sedan sen jag gick på gymnasiet…

Sen finns det musik som alltid är.

The Ark finns alltid när jag behöver det.

Och varje kväll, av någon konstig anledning, lyssnar jag på andra skivan av Pink Floyds the wall.

Musik hjälper till att skapa minnen. Det finns redan digitala fotoramar, jag tror inte steget är långt till att lägga till ett soundtrack för att göra minnena större och sannare.

Vad är bilder från Hultsfred -08 utan Wolfmother? eller från min systers student utan pinsam stureplanselectro?

Men framförallt, vad är framtida minnen utan nutida musik? Att bestämma vilka låtar som ska spelas när man gifter sig, fyller 50 eller blir begravd. Min framtid är redan förutbestämd med min nutids musik. Och det förändras i takt med allt annat.

Men en sak som är säkert är att det kommer spelas musik.

jag skriver den här krönikan för mitt nutida, som en hyllning till mitt forna och en påminnelse till mitt framtida jag.  Mitt jag för elva år sedan, Sigrid 11 år. Hade precis gått in mitt första par converseskor ordentligt, så att det blivit  hål vid hälen för att man aldrig orkade knyta upp. En dag, när vi åkte till stallet, var radion på i sedvanlig ordning, och en liten kort intervju på småländska: ”…jo, men det viktiga är väl att man är sig själv och tycker att det är roligt”, ungefär så sa dagens gäst, sen kom den. Låten. ”It takes a fool to remain sane”. Vad betyder det, mamma? Ja, att det krävs en galning för att vara normal och försöka passa in bland andra människor. Jaha.

När jag gick och la mig tänkte jag fortfarande på det. Att vara den man är och tycka att det är roligt. Att inte skämmas över att jag tycker det är kul att höras och synas, att säga ifrån när jag inte tycker om vad som händer runtomkring mig. Även om klasskompisar och de flesta vuxna tyckte att jag hade varit ett trevligare barn om jag bara kunde hålla med ibland. ”Du behöver inte alltid säga vad du tycker Sigrid”. Men det behövde jag visst. Och det gör jag fortfarande. Sen började högstadiet. Vi var några stycken som inte var riktigt ”som dom andra”. När jag skriver det nu känns det fånigt att hävda att man var en outsider. Men vi var inte ens som de som var utanför. Vi hade ju jätteroligt mest hela tiden, och hade inget behov av att veta vad folk tyckte om oss. Vi var pretentiösa, tramsiga, barnsliga och pinsamma – ord ingen kunde såra oss med. För stolthet är bara skadligt och förminskande. Rangordnande och fördömande. Vi behövde inte det, inte då, inte nu, inte någonsin.

”’cos I don’t want respect I much rather have fun”

Mitt 14-åriga jag tyckte tillexempel att samtliga färger var till för att bäras samtidigt. Släng dit några nitar, pins med röda stjärnor och tre par skor jag aldrig matchade. ”ey, bruden, du har två olika skor på dig, töönt!”. åh. Högstadiet. ”men Sigrid, om du vet att dom bråkar med dig, gå en annan väg”. Nej fröken. Det tänker jag inte. Varför skulle jag göra det? Ska det vara mitt problem att de inte gillar mina skor? Skulle inte tro det! Så kaxig önskar jag att jag var innerst inne också och inte bara sa det högt för att låta stark. Istället gick jag in på toaletten och grät. Rättade till baskern, förnyade maskaran, och höjde volymen. 

And if you think I'm corny

then it will not make me sorry

it's your right to laugh at me

and in turn, that's my opportunity

to feel brave

The Ark gjorde att jag tog mig igenom högstadiet som en relativt obruten människa. Det låter pretentiöst. Det är det. Det låter pompöst, högtravande och nästan religiöst. Det är det också.

The Ark ska sluta nu. Konserten är ikväll. Den allra sista sägs det. Jag har färgat håret rött och blått och knutit skorna ordentligt. Kameran är laddad och jag vet att jag kommer gråta. Allsången i ”Calleth you commeth I” kommer aldrig vilja ta slut, ingen kommer vilja gå hem.

De ska sluta stå på scen tillsammans som en enhet. Men det de har skapat de senaste 20 åren kommer alltid betyda kärlek och trygghet, gemenskap och tröst för mig. Tack för det.

Tack för att ni visade mig musiken och orden.

Jag har tatuerat mig på ryggen. Texten till ”It takes a fool to remain sane”. För att påminna mig själv om vem jag är och vem jag kan bli om jag bara struntar i att lyssna på de som säger att det inte går eller att jag inte kan.

Det går visst. Och jag kan vad som helst. Nu och för alltid.

Med vänliga hälsningar – en pretentiös idiot

Varför gör jag så här mot mig själv igen? Hur destruktiv är jag? Eller är det just det jag inte är? Är det min avsaknad av självdestruktivitet och min överfyllda naivitet som gör det här mot mig? Jag vet inte om jag vill veta. Spelar det någon roll? Det är lika mycket vatten om det är halvfullt eller halvtomt.

Att få veta att han bryr sig. Så glad som jag blev. Jag har velat höra det från en person tidigare, det tog 5 år innan jag insåg att det aldrig skulle hända, men nu, efter typ 2 månader får jag höra det. Inte direkt från honom till mig. Men från en pålitlig men tvivelaktig källa. Det enda jag ville höra egentligen. Men det gjorde ju allting jobbigt.

Det är ju jag som blir kär för fort, det är ju jag som är liten och oförstående. And I’m not supposed to know what real love will be lik,.so I’ve been told. Men fuck that.

Vem skulle tycka om mig så? Låter så jävla martyriskt, jag vet, men varför skulle Han se mig så?

Jag ska flytta trettio mil härifrån. Och en vecka efter att det allra värsta händer, träffar jag bland det bästa som hänt. Men kan det någonsin bli något annat än en verklighetsflykt? Kollar på sex and the city...när carrie har sin affär med Big och han säger att han ska skilja sig för deras skull. Och hennes enda fråga är: men finns du och jag till vardags? Utan vinglaset, när solen skiner utomhus, kommer vi att finnas då? Är det värt att tänka så långt? Spelar det någon roll om det är värt det?

That’s where my reason stops and something else commes in, I kow it does’nt make sense, but still…

Nu går jag ner till soffan och lyssnar på thåström. Kärlek är tydligen för dom som har tur. Och med tanke på vilket år jag haft är jag inte en av dom.