rubrik.

fan.

att ha någon som lyssnar. någon som verkligen hör vad jag säger. bara lyssnar. inte tycker, inte försöker lösa något. bara hör vad jag säger.

någon som hör skillnaden på 'inte rätt' och 'inte rättvist'. för om man säger rättvist tyder det någonstans på att någon annan förtjänar det mer. men ingen förtjänar det här. och detta är på något sätt inte värre än vad någon annan någonsin går igenom. men just nu är det jävligt jobbigt.

jag önskar verkligen att jag trodde på gud. då hade jag haft någon att fråga. någon att vända mig till i tron om att få bli lyssnad på utan att bli dömd. någon att ifrågasätta. någon att bli arg på.

men jag tror inte på gud. jag tror på naturen och allt det goda i världen. men var är allt det goda? ibland är det i stallet, när solen skiner och hästarna ligger o vilar i hagen. men alltid i närheten av den starka glädjen i stallet fins sorgen ständigt närvarande. mina hästar. två liv som jag tog på mig ansvaret för, som inte fins idag, delvis pga de val jag gjorde.

jag önskar jag kunde ifrågasätta. jag önskar jag kunde ta en paus. men det går inte. det kommer alltid vara såhär. mer eller mindre.


lyssnar på kent idag. en vers som får mig att tänka...
att komma ihåg på vilket sätt det var jobbigt när vi var små.

Minns du vår blodsed, våran lag
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
Jag minns allt som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns
Att det är långt hem
Snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vem som helst
äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen
Sätter du själv dina gränser

.love.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0