fy fan för att drömma.
längesedan jag haft så mycket ångest som inatt. drömde att jorden gick under. vi va i krig med oss själva, saker exploderade, vissa klarade sig undan. vi tog oss till den spillra kontinent som fanns kvar, tydligen nordamerika, min enda tanke hela tiden; men mamma då? hon är ju sjuk! vem fan räddar henne? var är hon? vad kan jag göra?
fan.
stressad så in i helvete sprang jag runt och kom på allt jag aldrig sagt till folk. det var eld, explosioner, berg som rasar och folk i panik överallt.hjälplösheten. var fan är mamma? måste skynda mig. och ta hand om hunden. hunden är mitt ansvar. han är rädd. ringde och sa 'jag älskar dig' vaknade och viste inta vad som hänt riktigt. hade jag ringt?
var är mamma?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Panikdrömmar är bra men sitter i "för" länge. Oron/sorgen/paniken som man känner i drömmen brukar ligga i hela dagen alt. ett tag efter. Men det är ett skönt sätt att gråta på (jag brukar vakna av att jag gråter). Och jag tror att det är ett behov kroppen har, om man gråter i sömnen, att gråta.
Trackback
