The soundtrack of my life
När känsla infinner sig, vare sig det är känslan för att gå en promenad, se en viss film eller känslan av att längta långt långt bort så finns det en låt till det i mitt liv.
Det är så jag lägger upp det. förknippa känslor med refränger, att cykla till stallet med långa solon och att gå till skolan med gitarrplock.
Det är oundvikligt att minnas känslan av att gå till skolan på högstadiet när jag lyssnar på Söndermarken sittandes på balkongen med en kopp the.
Eller att minnas känslan av evig lycka och att det är hur långt som helst till den molnfria himlen när cesars palace drar igång det burkiga gitarrljudet i jerk it out och minnen från ön, juanne med gitarren och lösningen på alla världsproblem.
Att vara sjukt förbannad och inte veta varför, på vad eller hur man ska lösa det. tack Thåström för alltid rött alltid rätt.
Att ackompanjera livet med musik är för mig det naturligaste som finns. Jag har alltid musik i bakgrunden. Kan relatera ögonblick, sommarnätter och hela vinterhalvår med skivor och artister. Det gör mitt minne starkare.
Övergångar, tonfall och ord som låser ögonblicket och sparar det i just den låten för alltid. Och när man vill kan man plocka fram det.
Vissa låtar är starkare än andra. Och att relatera musik till ögonblick kan ibland resultera i att man får lära sig att vissa låtar kommer man aldrig kunna lyssna på igen utan att minnas något jobbigt eller att tänka på en person man kanske helst vill glömma.
Men för det mest förstärker det något vackert!
Festivalminnen, kompisar och fester. Jag kan lägga ändlösa timmar på en bra spellista. Helst ska det inte märkas…när ingen kommenterar musiken, då har jag lyckats! När musiken känns som en lika naturlig del som vinglaset eller glassen :)
2009 var det christian kjellvander som spelades dygnet runt oktober till februari när jag va hemma själv i mitt lilla hyrda rum där det brann värmeljus i varenda hörn.
Våren 2005 tillhörde lars winnerbäck, och att vara ute hela nätterna och vara kär i kärleken och titta på stjärnorna i parken.
Den musik jag tenderar att lyssna på behandlar tid nostalgiskt. Minns hur det var när man brann för något, när kärleken var vacker och man längtade bort. Allt är skrivet i dåtid. Men det är väl så textförfattande fungerar och det är då det blir som bäst tror jag. Att få perspektiv på tillvaron.
Det har resulterat lite i att jag har haft ett nostalgiskt förhållande till mitt liv sen jag var 13 år ungefär…och har pratat om min högstadietid som om det var 25 år sedan sen jag gick på gymnasiet…
Sen finns det musik som alltid är.
The Ark finns alltid när jag behöver det.
Och varje kväll, av någon konstig anledning, lyssnar jag på andra skivan av Pink Floyds the wall.
Musik hjälper till att skapa minnen. Det finns redan digitala fotoramar, jag tror inte steget är långt till att lägga till ett soundtrack för att göra minnena större och sannare.
Vad är bilder från Hultsfred -08 utan Wolfmother? eller från min systers student utan pinsam stureplanselectro?
Men framförallt, vad är framtida minnen utan nutida musik? Att bestämma vilka låtar som ska spelas när man gifter sig, fyller 50 eller blir begravd. Min framtid är redan förutbestämd med min nutids musik. Och det förändras i takt med allt annat.
Men en sak som är säkert är att det kommer spelas musik.
Och jag kommer fortsätta att nynna med i mina minnen.
