Ett skifte.

Att tillhöra. Vara en dela v ett vi. En samhörighet. 
Det är något jag har letat efter i hela mitt liv, det är säkert därifrån mitt eviga engagemang i organisationer kommer ifrån. Att få vara med, att människor räknar med mig, och jag kan räkna med dom. Vi mot världen!
När jag var yngre räckte en t-shirt med en bandlogga på, ett par svarta converse och snesprayad lugg. Då var du en del av det. Popvågen. Och vi var underbara! 
Mycket av mitt liv har handlat om just att höra till. Det har lett till att jag har blivit något av en social kameleont som kan passa in i stort sett överallt där jag vill passa in.
 
Men nu till det jag vill ta upp-
Hipsterkulturen. Kanske världens ängsligaste subkultur. Det är SÅ viktigt att inte tillhöra den att alla gör allt för att undvika det. Allting handlar om individen, det individuella skapandet,det egna uttrycket. Det viktigaste verkar vara att inte bli ihopkopplad med någon annan. Den idén har resulterat i en rörelse där alla ser likadana ut, lyssnar på liknande musik, gör samma grejer. men vill ingenting. Det finns ingen målsättning. 
 
Jag säger inte att alla måste ägna sig åt att förändra världen. Det läskiga är dock att det är just det som hänt. Istället för att normen är gemensamhet är det ensamhet. Istället för kollektivet är det egentid. 
Och det tror jag resulterar i värre saker än när punkarna ville spela ostämd musik, pojkarna som ville ha lika långt hår som Beatles eller modsen som gjorde sitt i att krossa estetiska klasskilnader. Det resulterar i ett samhälle som ingen vill tillhöra. En värld ingen vill försvara. Ett system ingen vill slåss varken för eller emot.
 
Det är klart att jag romanstiserar "förr i tiden", men jag har ändå en känsla av att kollektivet överlag var viktigare förr. vi var tvungna att ta hand om varandra, tillsammans. Du klarade dig inte ensam.
 
Det verkar som att hipsterkulturen inte förstår att en kan vara sig själv i grupp, och att en blir starkare i sin identitet tillsammans med andra, du får något att förhålla dig till.
 
Partipolitiken föraktas, enformigheten förkastas och det unisona är förlegat.
 
Jag tror på det kollektiva ansvaret, den gemensamma kampen och grupptillhörighet där ens uttryck får växa och frodas tillsmamans med andra.
Jag tror på vi, oss, allihop. det är det jag kommer lära mina barn. 
 
Ta hand om människorna runtomkring dig så kommer dom ta hand om dig. Våga lite på det. Bygg den världen. 
Snälla.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0